Det kom en fråga till SWESEM...
"Hej! Jag heter Jonas Willmer och gör AT i Västerås. Jag funderar på att söka mig mot akutläkeriet och har lite funderingar. För det första undrar jag hur mycket man träffar barn? Jag antar att det beror på var man jobbar? I Västerås kommer t.ex. barn med kirurgiska och ortopediska åkommor till vuxenakuten och barnläkarna handlägger de medicinska barnen i akutskedet. Jag vill verkligen jobba med barn och undrar lite hur upplägget ser ut på sjukhus med en utvecklad akutläkarverksamhet? Sen undrar jag lite hur det kommer se ut när akutläkare blir basspecialitet. Hur kommer ST se ut, var randar man sig? Jag kommer från Uppsala och blev väldigt besviken när de tog beslut om att lägga ned sin akutläkarverksamhet. Är det möjligt att vikariera inom t.ex. infektion och medicin och sen tillgodoräkna sig det inom ramen för akutläkar-ST?"
Det här är ingen ovanlig fråga, så jag bad att få publicera den och svaret här på bloggen. Många läkare är intresserade av att bli akutläkare och det är förstås glädjande. Allt fler sjukhus börjar också erbjuda ST-utbildningar i akutsjukvård och jag måste nog rekommendera alla att välja en akutklinik som har ett sådant program.
Som akutläkare arbetar man med akuta tillstånd av alla de sorter och hos alla typer av patienter. Det innebär förstås även barn. Sjukhusen är olika organiserade och om man bara handlägger vuxenpatienter, får man randa sig på barnakuter.
En bra akutläkarutbildning innebär att man ser det odifferentierade flödet. Vi har inte ortopediska, kirurgiska eller medicinska patiener, utan patienter med buksmärtor, synkope eller ryggsmärtor som kan bero på väldigt olika anledingar. Det är också i denna typ av organisation man har mest nytta av akutläkare, eftersom man kan styra resurserna dit de behövs bäst.
Att utveckla akutmottagningarna i den här riktningen tar förstås tid och det gör det också att utbilda akutläkare, även om vår specialitet nu blir en basspecialitet 1 jan 2014. Så även om jag är övertygad om att man behöver göra större delen av sin ST på akuten, handledd av specialister i akutsjukvård, kommer vi i Sverige de närmaste åren att behöva randa oss på olika kliniker för att täcka in hela det akuta sjukdomspanoramat. Bäst utbildning får man nog om man tjänstgör på både större och mindre akutmottagninar. SWESEM arbetar också med att underlätta för kliniska placeringar utomlands i etablerade akutläkarsystem, t ex Storbritannien eller Sydafrika.
Att vikariera inom en specialitet där man gör en stor del av sitt arbete på akuten, kan vara en tillfällig lösning och antagligen något man kan tillgodoräkna sig i sin akut-ST. Akutsjukvård är dock inte bara summan av andra specialiteter, utan en unik kompetens som utgår från symtompresentationer i stället för diagnoser. Det finns också en avgränsning mot andra specialiteter. Det blir tydligt till exempel när det gäller akut ultraljud, där man inte försöker ställa diagnos, utan utesluta eller bekräfta livshotande tillstånd.
Många akutmottagningar i Sverige har en dålig arbetsmiljö för läkare. Det bedrivs för lite forskning och för lite undervisning och handledning. Specialister i akutsjukvård kommer ha många möjligheter att komplettera det kliniska arbetet med andra arbetsuppgifter. Det ska inte vara något problem att tillbringa hela sin karriär på akuten.
Lycka till med din utbildning!
/Katrin Hruska, sekr för SWESEM
Det här är ingen ovanlig fråga, så jag bad att få publicera den och svaret här på bloggen. Många läkare är intresserade av att bli akutläkare och det är förstås glädjande. Allt fler sjukhus börjar också erbjuda ST-utbildningar i akutsjukvård och jag måste nog rekommendera alla att välja en akutklinik som har ett sådant program.
Som akutläkare arbetar man med akuta tillstånd av alla de sorter och hos alla typer av patienter. Det innebär förstås även barn. Sjukhusen är olika organiserade och om man bara handlägger vuxenpatienter, får man randa sig på barnakuter.
En bra akutläkarutbildning innebär att man ser det odifferentierade flödet. Vi har inte ortopediska, kirurgiska eller medicinska patiener, utan patienter med buksmärtor, synkope eller ryggsmärtor som kan bero på väldigt olika anledingar. Det är också i denna typ av organisation man har mest nytta av akutläkare, eftersom man kan styra resurserna dit de behövs bäst.
Att utveckla akutmottagningarna i den här riktningen tar förstås tid och det gör det också att utbilda akutläkare, även om vår specialitet nu blir en basspecialitet 1 jan 2014. Så även om jag är övertygad om att man behöver göra större delen av sin ST på akuten, handledd av specialister i akutsjukvård, kommer vi i Sverige de närmaste åren att behöva randa oss på olika kliniker för att täcka in hela det akuta sjukdomspanoramat. Bäst utbildning får man nog om man tjänstgör på både större och mindre akutmottagninar. SWESEM arbetar också med att underlätta för kliniska placeringar utomlands i etablerade akutläkarsystem, t ex Storbritannien eller Sydafrika.
Att vikariera inom en specialitet där man gör en stor del av sitt arbete på akuten, kan vara en tillfällig lösning och antagligen något man kan tillgodoräkna sig i sin akut-ST. Akutsjukvård är dock inte bara summan av andra specialiteter, utan en unik kompetens som utgår från symtompresentationer i stället för diagnoser. Det finns också en avgränsning mot andra specialiteter. Det blir tydligt till exempel när det gäller akut ultraljud, där man inte försöker ställa diagnos, utan utesluta eller bekräfta livshotande tillstånd.
Många akutmottagningar i Sverige har en dålig arbetsmiljö för läkare. Det bedrivs för lite forskning och för lite undervisning och handledning. Specialister i akutsjukvård kommer ha många möjligheter att komplettera det kliniska arbetet med andra arbetsuppgifter. Det ska inte vara något problem att tillbringa hela sin karriär på akuten.
Lycka till med din utbildning!
/Katrin Hruska, sekr för SWESEM
Tack för de utförliga svaren!
SvaraRadera/Jonas Willmer