Rapport från NORSEMs 2nd Symposium in Emergency Medicine

Måndag 8/10 besökte jag och Dan (DASEMs ordförande) på inbjudan NORSEMs 2nd Symposium in Emergency Medicine med temat "Physician Competence in the Emergency Department".

Den första timmen tog Oddvar Uleberg, narkosläkare och vice-president i NORSEM oss med på en rundvisning av S:t Olavs Akutbyggnad. En grupp på c:a 15 intresserade läkare fick se allt från deras helikopterplattform, alarmcentralen (AMK) och legevaktan som ligger våningen ovanför akuten. I samma byggnad finns även enheterna för akuta operationer, IVA, PCI, akut diagnostik och thoraxkirurgi.

Därefter höll Jostein Dale, överläkare på St. Olavs akutmottagningen, en presentation om deras verksamhet. Några fakta:
Sjukhusets upptagningsområde omfattar c:a 600 000 invånare.
Akutmottagningen hanterar 22 000 patienter per år (1/3 del kommer på remiss från legevakten).
2/3 delar av patienter är äldre än 65 år, medicinska åkommor är vanligast.
De har en observationsenhet som omfattar c:a 16 sängplatser.
Deras problem: unga, oerfarna läkare som i genomsnitt börjar jobbar på akutmottagningen 6 månader efter avslutad läkarexamen.
Deras planer för 2013: att anställa mer erfarna läkare samt starta upp en utbildning inom Akutsjukvård för att höja kompetensen på akutmottagningen. De har fått beviljat resurser att anställa sammanlagt sju specialistläkare.

Efter en lunchpaus började själva symposiet. Lars-Petter Bjørnsen (i bild nedan till höger), själv akutläkare (utbildad i USA) och ordförande i NORSEM, berättade om situationen för läkare på akutmottagningar och Akutsjukvård i Norge. Än så länge har Akutsjukvård ingen självständig status i Norge. Diskussioner pågår huruvida man ska gå samma väg som i Danmark, det vill säga via ett fackområde (area of interest), eller om man skall arbeta för att bli erkänd som basspecialitet som vi gjorde i Sverige. Som ett första steg hoppas man på att bli en sektion i Norsk Legeforening.

Nästa föreläsare var "The godfather of Emergency Medicine" - Peter Rosen i egen person. Han berättade om den amerikanska akutsjukvårdens utveckling, en drygt 40-årig resa. Själv blev han av en slump - andra skulle kalla det ödet - akutläkare. Som många kanske inte känner till arbetade Peter Rosen först som kirurg i en liten stad i Wyoming i 10 år innan han i 35-års ålder drabbades av flera hjärtinfarkter. Efter denna omtumlande och livsavgörande upplevelse försökte han rådfråga sin förra mentor i Chicago om hur han skulle fortsätta sin karriär. Det visade sig dock att även hans mentor hade drabbats av hjärtinfarkt och hade avlidit. Transplantationskirurgen som svarade istället på hans brev undrade dock om han inte skulle vara intresserad i att utveckla ett första akutläkarprogram i Chicago. Peter Rosen ansökte och fick jobbet: "... most likely because there where zero other applicants!".

Peter Rosen och Lars-Petter Bjørnsen

Efter fem år i Chicago flyttade han till Denver var han startade upp ytterligare ett akutläkarprogram. Samtidigt började engagemanget på nationell nivå för att etablera Akutsjukvård som en egen basspecialitet - vilket den blev på 80-talet. Han var involverad i etableringen av ACEP och ABEM och är redaktör av "Bibeln" inom Akutsjukvård "Rosen's Emergency Medicine: Concepts and Clinical Practice and the Journal of Emergency Medicine" och en av grundarna av "Journal of Emergency Medicine".
Peter Rosen är av den fasta övertygelse att Akutsjukvård är det viktigaste man kan jobba med som läkare: "We (Emergency Physicians) keeping the patients alive, the other specialties can maybe cure them". Även om han tycker att alla läkare måste ha kännedom om det akuta omhändertagande inom sin egen specialitet är han snabb med att påpeka: "There is the impression that everybody can work in Emergency Medicine. That's stupid! It requires special training under supervision of somebody who has the knowledge of how to do things....if Emergency Medicine is not a specialty, I don't know what is."
Det var verkligen imponerande att träffa en av sina stora förebilder. Och man blir påmind om att man kan hålla livet ut inom Akutsjukvård - som i vilken annan specialitet också. Under en kaffepaus pratade vi om hans många åtaganden, förutom att föreläsa vid olika möten ansvarar han för närvarande för ett akutläkarprojekt i Toscana och han undervisar regelbundet vid Universitet i Boston samt på Beth Israel Deaconess Medical Center. Han berättade för mig: "... I do miss clinics though. But I realised this summer that I can't cope with 8-10 hour shifts any more, so I quit clinical work in the ED." Peter Rosen är 77 år gammal ...

Cornelia Härtel

Resten av eftermiddagen var det min tur att berätta om Sveriges långa resa mot en basspecialitet samt vilka svårigheter vi fortfarande har framför oss - som i USA är vi trots Socialstyrelsens beslut i somras långt ifrån mål.

Därefter föreläste Dan Brun Petersen, ordförande i DASEM, om situationen i Danmark. Där har de ett "fagområde akutmedicin", man jobbar dock vidare med att försöka att etablera Akutsjukvård som en egen basspecialitet. I nuläget finns det ett tvåårigt program inom Akutsjukvård som är en vidareutbildning för färdiga specialister inom andra områden. Ett stort problem även i Danmark är att de yngsta läkarna hittas vid fronten. Enligt en enkätundersökning har läkarna på de danska akutmottagningar en yrkeserfarenhet motsvarande 2,6 månader efter avslutad läkarexamen. Som ett första steg i rätt riktning har det dock tillsatts tre professurer inom Akutsjukvård och ytterligare strategier för framtiden kommer att diskuteras vid deras årsmöte 22/11.

Symposiet avslutades med en klinisk föreläsning om "Common errors in dyspnoea" av Peter Rosén. Kvittessensen blev att man ska fokusera på kliniska symtom och en relevant anamnes istället för för många utredningar.

Sammantaget var det ett mycket trevligt och givande symposium. Det var verkligen glädjande att se ett så stort intresset för Akutsjukvård även i Norge. Åtminstone att döma av de c:a 100 läkare, sjuksköterskor och studenter som var närvarande.

Jag avslutar med ett utdrag från en intervju som Peter Rosén gav tidigare i år för "Denver Health Residency in Emergency Medicine":

"I think that...the worst Emergency Physician is the one that can't make a decision. It may not be the right decision. You might have to change it—but you can't stand and dither. There are two kinds of emergency medicine residencies:
The decisive: I'm willing to take responsibility and I'm willing to act model; which I think is quite similar to surgical philosophy.
Then there is the...let's get another study, let's get another test, let's think about it a little bit...
I think the willingness to act is a product of the way Emergency Medicine ought to be, and that is what I try to teach... I think it makes an enormous difference in the outcome for patients, it makes an enormous difference in the degree of respect other specialists hold for us, and it makes an enormous difference in our future survival as a specialty."

Cornelia Härtel

Vice-ordförande SWESEM
Till vardags akutläkare vid Helsingborgs lasarett