Akutläkare i Sverige - Ystad


Plötsligt luktar det inte bra. För ett ögonblick överväger jag om det är personen som sitter framför mig, som är källan till den obehagliga fermenterade gas-lukt, som når mina näsborrar. Jag raderar snabbt den möjligheten från min lista av diff-diagnoser. Personen framför mig är ju på anställningsintervju och skulle sannolikt ha hittat på en bra ursäkt för att gå undan och undvika att låta vårt samtal omslutas av en bedövande doftmassa hellre än att sitta kvar och låta den påverka min bedömning. 

Det är en sådan dag där jag intervjuar flera efter varandra till jobb som underläkare på akuten i Ystad. Akutläkargruppen här i Ystad växer fortfarande och nu är vi 3 specialister i akutsjukvård, 3 övriga specialister, 8 ST läkare i år och två till 2020 och cirka 5 vikarierande underläkare, som alla väntar på att ha jobbat tillräckligt länge för att få AT och därför byts ut med cirka ett halvårs mellanrum.

Vi har tagit över en del av akutens läkarbemanning från medicin och kirurgklinikerna och AVA är vår avdelning, som endast vi bemannar.  För 5 år sedan bestod läkargruppen enbart av specialister och vikarierande underläkare. Nu är 6 av våra 8 STläkare tidigare vikarierande, som kommit tillbaka till oss efter AT. Så dagar som denna, då nya ska anställas är det som att hitta grundstenar till bygget av vår verksamhet och det känns viktigt att välja personer som passar bra. Någon som kommer ta bra hand om våra patienter, men som också kan ta bra hand om sig själv. 

De sökanden har nästan alla skickat imponerande CV:n. De har varit försäljare, jobbat som läxhjälp, guide för universitetets utländska gäststuderande eller rest runt jorden och kört ambulansmoped med tre patienter åt gången i centrala Afrika. Många har varit en del i Nordnorges tillsynes outtömliga behov av utländsk vårdpersonal inom allt från Hjemmetjenesten till ambulanshelikopter, där jag föreställer mig att de måste ha hela grupper av svenska läkarstuderande hängande i en vajer över Nordsjön. 

Det är svårt att låta bli att jämföra med mitt eget CV när jag sökte mitt första jobb. Nej, jag skojar såklart; jag har aldrig skrivit ett CV för att få jobb, det behövde man inte förra seklet. Min intervju var en rundvandring på kliniken och sen lite frågor från chefen om hur jag hade resonerat när jag på det just avslutade nattpasset på andra sidan Öresund i Köpenhamn hade fått ta beslutet att avsluta insatserna på en patient med massiv GI-blödning (vanlig sak att stå ensam med på AT då..). Och sen frågan "när kan du börja?" Konkurrensen var ju inte lika tuff då med tanke på att jag anställdes till en ST i en specialitet som inte ens fanns än. Men chefen (första ordförande i Swesem, Bosse Erwander) trodde på det och fick alla andra att tro också. Tur för mig, när akutläkare nu råkar vara det enda jag någonsin har velat bli.

De som söker jobb hos oss skickar också fina och entusiastiska personliga brev, där de ofta berättar att de alltid har varit intresserade av ”Akutmedicin”. Ouch!! I början fick jag nervösa ryckningar i ansiktet när jag läste ordet och kunde till och med få för mig att i mailsvaret lägga till ”P.S. Det heter Akutsjukvård!” (och sen en smiley face efter utropstecknet för att visa att det är lite på skoj. Fast ändå inte alltså. Ur-rädslan att förväxlas med en annan specialitet, yikes!) Men nu stör det där med Akutmedicin mig inte så mycket längre. Jag låter det passera och skyller allt på Norge, där alla ju verkar ha jobbat och som kallar specialiteten Akuttmedisin. Nästan lika roligt som ordet "sjokolade" om du frågar mig.

Nå, personen som nu sitter framför mig har klarat sig bra såhär långt. Vi har kommit tillbaka till mitt kontor från akuten, där vi gjort en sit-in som en del av intervjun. 

Jag brukar först leta fram en lämplig patient i patientliggaren. Jag försöker undvika dem med sökorsak ”OspecSj” (=ospecificerad sjukdom, dvs ingen vet varför patienten är här, men vi har i alla fall tagit en sjuhelvetes massa blodprov). ”Buksm”, ”Dyspne” och ”Brsm” brukar funka bra. Åtminstone tills vi upptäcker at patienten i fråga haft ”Brsm” de senaste 5 åren, men nu är här för att det kändes det lite annorlunda när den ligger på vänster sida eller det blåser från nordväst. Nåväl, den patienten funkar i och för sig också, det blir bara lite andra diff-diagnoser. 

Patienterna får veta att om de vill vara med, så innebär det oftast att de får berätta samma saker en gång till och ställa upp på undersökning av ännu en läkare. Vi måste ha världens bästa snällaste patienter i Ystad, för våra patienter ställer ALLTID upp på detta.

Tillbaka på mitt kontor har vi nu pratat om hur den jobbsökande vill handlägga patienten och sen kan jag ge feedback och besked om den sökande är redo för akuten eller bör samla mer erfarenhet innan den eventuellt provar igen. Man behöver inte kunna allt, men gott patientbemötande och förmåga att bilda hypoteser kan vara bra saker. Och visar man även tecken på självinsikt som fundament för en sund balans mellan jobb och fritid blir jag lugn. Några uppskattande ord om det stora och mycket häftiga Chewbacca-klistermärket på sidan av min bokhylla skadar såklart inte heller.

Nu har jag redan lärt känna vår framtida kollega lite och vi kan se fram emot att hälsa personen välkommen om några månader. Även just denna nästan färdigbakade läkare kan komma tillbaka och bli en ovärderlig akutläkarkollega på lång sikt. Så kul för både den och oss, att bli fler i världens bästa yrke!

Jag följer den jobbsökande ut till entrén när vi är färdiga. Lukten följer med. Den finns även utanför mitt kontor, den finns när vi korsar genom AVA, vidare ut genom akuten och helt ute vid huvudentrén. Till och med utanför sjukhuset. På en solig dag efter en höststorm luktar det nämligen tång i Ystad. Och när man vet det luktar det nästan lite gott. 




Catarina Ellehuus Hilmersson,
Akutläkare Ystad

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Dokument för Uppdrag och Gränssnitt

En sommar i ”Coronatältet”

SPUR i fokus