Det växer så det knakar
Gott nytt år!
Under året som varit har akutsjukvård fått förankring som egen specialitet med gällande regler. Intresset är enormt och flera sjukhus är nu intresserade av akutläkare. Själv har jag arbetat både med Eskilstuna och Örebro som nu också är på banan. Oundvikligen finns mycket att lära av dessa ställen. Under året har vi också haft nätverksmöte med studierektorer och chefer.
Mina intryck är att vi växer för varje år som förening. Det börjar bli tydligt att vi lämnar lokala projektmentaliteten och börjar se gemensamma problem och utmaningar.
Låt mig utan närmare ordning reflektera över en del intryck:
Region Skåne har en bra och långsiktig plan för utbildning och rekrytering. Inte minst på inom anestesti och intensivvård som har varit ett problem för ST-läkare att få utbildning inom. Man har nu slutit avtal med danska sjukhus dit man skickar ST-läkare för utbildning. Jag tror vi måste vänja oss vid att hitta alternativa lösningar när den egna kliniken/sjukhuset inte klarar av att utbilda läkare. Det håller inte att skjuta på problemet, de ST-läkare som nu finns bör få så bra utbildning som möjligt.
Också det faktum att man utbildar i hela regionen gör systemet mindre känsligt. Förut upplevde man att det var ett misslyckande om man "tappade" läkare till ett annat sjukhus. Nu gynnar det regionen och perspektivet blir annorlunda.
På så sätt måste vi också börja se på oss själva. Vi ska skapa ett par tusen akutläkare som ska bemanna akutmottagningar och handha majoriteten alla alla akut sjuka i Sverige. Några kommer vi att tappa till andra länder, men i huvudsak kommer de flesta att finnas i Sverige. Ju mer vi samarbetar och delar med oss av våra kunskaper och erfarenheter desto mindre sårbara blir vi över tid. Vi som började med detta för 15 år sedan har fått se majoriteten av våra kollegor försvinna till andra kliniker och specialiteter. Under de kommande 15 åren tror jag så inte blir fallet, nu när vi är en basspecialitet.
Däremot kommer "andra generationens" akutläkare att ha högt ställda krav på oss som utbildar. De väljer detta som sin livsinriktning och vill lära sig allt och skapa ett hållbart system. Deras utbildning har mycket högre potential att uppnå detta då den kan mer anpassas till just akutsjukvård.
Region Skåne har också ett samarbete med Harvard i Boston. Det tror jag är bra då man börjar i Skåne se att resan inte är oändlig utan inom räckhåll. Allt är relativt såklart. Det är ett tecken på viss mognad när man börjar lära av de som redan vandrat och gått igenom mycket av de misstag som och felsteg som oundvikligen uppstår.
Jag lyssnade nyligen till Kerstin Skogs erfarenheter ifrån Linköping. Lärorikt, och även om Linköping kommit långt ska vi komma ihåg att de fortsatt har ambitionen att växa i funktion. När marken förbereddes i Linköping för ett antal år sedan så avskedades en hel del chefer. Alla som inte var för akutläkarverksamhet fick i princip avgå. Neurologen gav dom problem i flera år men verkar nu också ha gett efter. I år kommer de att ta hand om samtliga barn. Fortfarande har de olösta knutar med anestesikliniken, men jag hoppas och tror att de också finner en lösning på detta område.
Gerold Kretschmar arbetar nu med utbildningen i Kiruna. Trots en volym på ca 11 000 patienter per år får nog dessa ST-läkare en ganska spännande utbildning. I EUSEM's riktlinjer finns krav på att ett utbildningscenter skall ha minst ca 30-35 000 patientbesök per år. Men det hindrar såklart inte att mindre orter kan utbilda, men då måste man veta vad man gör. Gerold (kanske för att han är tysk?) dokumenterar precis allt de gör för att kunna visa för andra att utbildningen är hållbar.
Det kan kanske vara en förebild för andra utbildningsorter. Framöver måste vi faktiskt kunna visa för varandra hur vi utbildar och vad för kompetens läkarna faktiskt erhåller. Vi kommer framöver att SPUR-granskas som alla andra kliniker. Både officiellt och faktiskt måste vi ha specialister på plats som undervisar och handleder.
Vad gäller internutbildning måste jag nämna Fredrik Granholm i Sundsvall som hela tiden hittar nya föreläsningar och artiklar på nätet. Jag är med i Sundsvalls diskussionsgrupp på facebook och lär mig nya saker hela tiden ( inte minst inom critical care ) då hela gänget däruppe är aktiva. Jag hoppas framöver att vi ska kunna nationalisera vissa diskussioner på facebook. Det får väl växa fram i sin egen takt. Tills vidare har jag roat mig med att lägga upp några av Fredriks fynd på Akutläkare i Sverige's facebooksida.
Å SWESEM's styrelses vägnar har jag kontaktat politiker på riksnivå och det har även lett till vissa kontakter lokalt. Har fått en inbjudan till Västerås av lokala KD politiker att prata för sjukhuset om akutsjukvård i år. Får se om det går i lås. Än så länge har vi kanske inte haft ett bra genomslag i media. Där ligger fortsatt en utmaning, att komma fram till befolkningen om vad vi kan erbjuda. Ett lysande undantag är SVD som nyligen publicerade Lars Raxell's replik. Lysande!
För min egen del har jag återigen börjat arbeta mer i USA. För mig känns det omöjligt att upprätthålla min kompentens som specialist i Sverige i nuläget. Samtidigt känns det som det inte är långt kvar på vissa ställen i landet. Det växer så det knakar.
Vi ses väl på Sweets? Katrin Hruska med flera får det svårt att ständigt överträffa tidigare välarrangerade konferenser, men jag tror de kommer att gå vägen även denna gång.
Nicholas Aujalay, i skrivande stund i Huntington, New York.
PS Vill du dela med dig av dina erfarenheter stort eller litet så är denna blogg öppen för det mesta inom akutsjukvård DS
Under året som varit har akutsjukvård fått förankring som egen specialitet med gällande regler. Intresset är enormt och flera sjukhus är nu intresserade av akutläkare. Själv har jag arbetat både med Eskilstuna och Örebro som nu också är på banan. Oundvikligen finns mycket att lära av dessa ställen. Under året har vi också haft nätverksmöte med studierektorer och chefer.
Mina intryck är att vi växer för varje år som förening. Det börjar bli tydligt att vi lämnar lokala projektmentaliteten och börjar se gemensamma problem och utmaningar.
Låt mig utan närmare ordning reflektera över en del intryck:
Region Skåne har en bra och långsiktig plan för utbildning och rekrytering. Inte minst på inom anestesti och intensivvård som har varit ett problem för ST-läkare att få utbildning inom. Man har nu slutit avtal med danska sjukhus dit man skickar ST-läkare för utbildning. Jag tror vi måste vänja oss vid att hitta alternativa lösningar när den egna kliniken/sjukhuset inte klarar av att utbilda läkare. Det håller inte att skjuta på problemet, de ST-läkare som nu finns bör få så bra utbildning som möjligt.
Också det faktum att man utbildar i hela regionen gör systemet mindre känsligt. Förut upplevde man att det var ett misslyckande om man "tappade" läkare till ett annat sjukhus. Nu gynnar det regionen och perspektivet blir annorlunda.
På så sätt måste vi också börja se på oss själva. Vi ska skapa ett par tusen akutläkare som ska bemanna akutmottagningar och handha majoriteten alla alla akut sjuka i Sverige. Några kommer vi att tappa till andra länder, men i huvudsak kommer de flesta att finnas i Sverige. Ju mer vi samarbetar och delar med oss av våra kunskaper och erfarenheter desto mindre sårbara blir vi över tid. Vi som började med detta för 15 år sedan har fått se majoriteten av våra kollegor försvinna till andra kliniker och specialiteter. Under de kommande 15 åren tror jag så inte blir fallet, nu när vi är en basspecialitet.
Däremot kommer "andra generationens" akutläkare att ha högt ställda krav på oss som utbildar. De väljer detta som sin livsinriktning och vill lära sig allt och skapa ett hållbart system. Deras utbildning har mycket högre potential att uppnå detta då den kan mer anpassas till just akutsjukvård.
Region Skåne har också ett samarbete med Harvard i Boston. Det tror jag är bra då man börjar i Skåne se att resan inte är oändlig utan inom räckhåll. Allt är relativt såklart. Det är ett tecken på viss mognad när man börjar lära av de som redan vandrat och gått igenom mycket av de misstag som och felsteg som oundvikligen uppstår.
Jag lyssnade nyligen till Kerstin Skogs erfarenheter ifrån Linköping. Lärorikt, och även om Linköping kommit långt ska vi komma ihåg att de fortsatt har ambitionen att växa i funktion. När marken förbereddes i Linköping för ett antal år sedan så avskedades en hel del chefer. Alla som inte var för akutläkarverksamhet fick i princip avgå. Neurologen gav dom problem i flera år men verkar nu också ha gett efter. I år kommer de att ta hand om samtliga barn. Fortfarande har de olösta knutar med anestesikliniken, men jag hoppas och tror att de också finner en lösning på detta område.
Gerold Kretschmar arbetar nu med utbildningen i Kiruna. Trots en volym på ca 11 000 patienter per år får nog dessa ST-läkare en ganska spännande utbildning. I EUSEM's riktlinjer finns krav på att ett utbildningscenter skall ha minst ca 30-35 000 patientbesök per år. Men det hindrar såklart inte att mindre orter kan utbilda, men då måste man veta vad man gör. Gerold (kanske för att han är tysk?) dokumenterar precis allt de gör för att kunna visa för andra att utbildningen är hållbar.
Det kan kanske vara en förebild för andra utbildningsorter. Framöver måste vi faktiskt kunna visa för varandra hur vi utbildar och vad för kompetens läkarna faktiskt erhåller. Vi kommer framöver att SPUR-granskas som alla andra kliniker. Både officiellt och faktiskt måste vi ha specialister på plats som undervisar och handleder.
Vad gäller internutbildning måste jag nämna Fredrik Granholm i Sundsvall som hela tiden hittar nya föreläsningar och artiklar på nätet. Jag är med i Sundsvalls diskussionsgrupp på facebook och lär mig nya saker hela tiden ( inte minst inom critical care ) då hela gänget däruppe är aktiva. Jag hoppas framöver att vi ska kunna nationalisera vissa diskussioner på facebook. Det får väl växa fram i sin egen takt. Tills vidare har jag roat mig med att lägga upp några av Fredriks fynd på Akutläkare i Sverige's facebooksida.
Å SWESEM's styrelses vägnar har jag kontaktat politiker på riksnivå och det har även lett till vissa kontakter lokalt. Har fått en inbjudan till Västerås av lokala KD politiker att prata för sjukhuset om akutsjukvård i år. Får se om det går i lås. Än så länge har vi kanske inte haft ett bra genomslag i media. Där ligger fortsatt en utmaning, att komma fram till befolkningen om vad vi kan erbjuda. Ett lysande undantag är SVD som nyligen publicerade Lars Raxell's replik. Lysande!
För min egen del har jag återigen börjat arbeta mer i USA. För mig känns det omöjligt att upprätthålla min kompentens som specialist i Sverige i nuläget. Samtidigt känns det som det inte är långt kvar på vissa ställen i landet. Det växer så det knakar.
Vi ses väl på Sweets? Katrin Hruska med flera får det svårt att ständigt överträffa tidigare välarrangerade konferenser, men jag tror de kommer att gå vägen även denna gång.
Nicholas Aujalay, i skrivande stund i Huntington, New York.
PS Vill du dela med dig av dina erfarenheter stort eller litet så är denna blogg öppen för det mesta inom akutsjukvård DS
Kommentarer
Skicka en kommentar