Reportage från Akutmottagningen i Leicester, England


Leicester Royal Infirmary
Fem dagars auskultering på akuten
Juli 14-19, 2013


Lee Ti Chong, ST-läkare akutkliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping
Jag tackar SWESEM för denna möjlighet


Det finns tre sjukhus i Leicester och jag har genom SWESEM fått möjlighet att göra en knapp veckas auskultation på akutkliniken på Leicester Royal Infirmary (LRI). Det var en väldig intressant, givande och inspirerande vecka, med ett fullspäckat schema med minst tio timmars arbetsdag; det mesta stående, inte för att jag var tvungen utan av eget intresse att hinna se och vara med om så mycket jag kunde. Man får skörda det man sått, med ryggen som klagade, men inget jag ångrade.
Jag fick höra att akutkliniken på LRI är den näst mest belastade akutmottagning i Storbritannien. Dagligen tar man emot 400 till 500 patienter. Det är fyra gånger fler patienter jämfört med akuten i Linköping där jag jobbar.
Den första personen jag träffade på morgonen var Dr Pro Mukherjee; han tyckte att jag hade fått ett straff, inte ett pris, för att vara där. Han sa dock detta med glimten i ögat som tur var. Dr Pro var ledningsläkaren den dagen, men den uppgiften var inte alls densamma som vi har i Linköping. Utöver handledningsfunktion måste han hålla koll på bemanningen och att allt flöt på, inte minst viktigt läkarnas rasttider!
LRI akutklinikens omhändertagande av patienter uppdelas på fem områden; 1) Resuscitation med möjlighet att ta emot upp till sex patienter med livshotande åkomma eller stort trauma inklusive barn. På denna linje jobbar två läkare varje arbetspass, varav åtminstone en är i slutet av sin ST-utbildning.
2) Major treatment area: här tas sjuka patienter emot med eventuellt allvarliga åkommor och sjuka patienter som inte orkar gå. De flesta patienter som kommer med ambulans hamnar här. Vårdplatser eller snarare antal britsar varierar beroende på dagsbehov. Patienterna fördelas till två team med minst två läkare i varje team. Utöver detta finns en överläkare eller specialistläkare hela tiden tillgänglig, inte endast för handledning. De tar även egna patienter, främst de som återkommer. Läkarstationen var lokaliserad i mitten, med patienter runt omkring. Man har lätt att kommunicera direkt med varandra och ledningsköterskan har sitt bås bredvid läkarstationen. Det kan låta väldigt stressigt och naturligtvis högljutt, men jag kunde inte låta bli att tycka om att jobba tätt intill mina kollegor. Här används det väldigt många olika kliniska beslutsregler som skapats lokalt. Till synes verkar det skapa mer pappersrelaterade uppgifter, men det ger faktiskt möjlighet till ett standardiserat arbetsflöde och omhändertagande av patienter.
3) Minor treatment area: Hit kommer alla gående patienter med mindre allvarliga åkommor och skador. De flesta patienter omhändertas av Emergency Nurse Practitioners, sjuksköterskor som fått vidareutbildning, exempelvis sys alla okomplicerade sår av dem. Här jobbar även en till två akutläkare per arbetspass. Här finns möjlighet för återbesöksbedömning, främst för patienter med lättare ortopediska åkommor/mjukdelsskador.
4) Barnakuten har sin avskilda entré. Hit kommer alla barn upp till 16 år. Det kan finnas fler än två läkare per arbetspass och en specialistläkare eller överläkare som är lätt tillgänglig för att ge stöd. Det finns även en specialutbildad pedagog med funktion att trösta, distrahera och främst förbereda barnen för eventuellt främmande procedurer. En väldigt uppskattad uppgift.
5) Emergency Decisions Unit (EDU) med sina 16 vårdplatser ligger bredvid akutmottagningen. Här finns det möjlighet att under en kort period vårda patienter som inte behöver vara inlagda på specialistavdelningar. Det kan vara patienter som väntar på utredning eller ej är färdigbehandlade på akutmottagningen och patienter som behöver observeras i något dygn. Här jobbar en underläkare som i samband med läkarrond stämmer av patients omhändertagande med ansvarig specialist eller överläkare. Jag fick vara med på en morgonrond med Dr Jay, som trots sitt onda knä sprider han glädje när han gick runt till alla patienter.
Alla sjuka patienter med eventuella allvarliga åkommor och de som inte orkar gå får träffa en triageläkare innan de får komma in till Major Treatment Area. Här tas det vitala parametrar, EKG, prover och för dem som behöver röntgas initieras remissen härifrån. Patienter med uppenbara åkommor slussas direkt vidare för specialistbedömning, exempelvis stroke patienter direkt till neurologen.
Allvarligt sjuk patient eller patient med stort trauma går direkt till Resuscitation Room.
Gående patienter med mindre allvarlig åkomma och skador triageras av en sjuksköterska.
Den vecka jag var i Leicester var det varmt. På en förmiddag fick jag se två barn som fallit genom fönstret, den ena från första våningen och den andra från andra våningen. Båda klarade sig bra. Trauma omhändertagandet är nästan detsamma som vi har i Linköping, men här kommer består hela teamet av narkosläkare, akutläkare, kirurg, ortoped samt barnpedagog.
Jag hann även vara med på en dags scenariobaserad utbildning för senior ST-läkare. Förutom icke verklig patient var allt så nära verkligheten som möjligt och engagerar alla personalkategorier. Vi har i Linköping sedan några år haft internutbildningsvecka och haft olika scenariofall som är väldigt uppskattade. Vi saknar dock kollegor från olika personalkategorier och scenariots tid är mycket kortare än i verkligheten. På LRI vässas inte endast kunskapen utan även ledarskapet främst i en stressig situation. Alla får återkoppling från handledarna, både positivt och negativt. Man betonar potentiella förbättringsområden för varje kandidat. Denna sorts återkoppling önskar jag naturligtvis skulle göras även i Linköping.
De sista två dagarna i Leicester fick jag äran att gå bredvid Dr Ffion Davies, en otroligt trevlig person som varit med att bygga upp Akutmottagning på LRI. Ivern som hon utstrålar smittar. Jag hann inte luska fram alla hemligheter att lyckas som akutläkare. Jag anar dock och drar själv slutsatsen att om man ska orka måste man finna ett stort intresse som engagerar, en passion i sitt arbete, samtidigt som livet är inte endast får vara jobbet.
Genom Dr Ffion fick jag träffa professor Tim Coats. Under de sista timmarna innan jag fick skynda mig till tåget visade han mig sina forskningsprojekt. Oerhört spännande! Jag kunde verkligen inte låta bli att hoppas att vi i framtiden på Akutkliniken i Linköping också kommer att ha en egen forskningsakademi som kommer att bidra till akutsjukvårdsutveckling, inte bara i Sverige men kanske hela världen.
Veckan gick väldigt fort. Jag hann inte begripa allt men en sak fångade min uppmärksamhet från första dagen jag satt min fot där. Alla var så artiga och trevliga och glada trots arbetsbördan. Leende läppar och några enkla hälsningar gör verkligen att bördan känns mycket lättare och orken varar längre. Svårigheter att rekrytera nya akutläkare med dess konsekvenser i bemanningspusslet märks. Intresset för akutläkariet har minskat främst på grund av löneskillnad jämfört med primärvårdsläkare och naturligtvis arbetsbördan. Men ledningen försöker sitt bästa att satsa för ett hållbart arbetsförhållande. Det blir tyvärr ganska många arbetspass som bemannades av ’locum’ läkare men detta verkar bättre än att köra slut sina egna läkare. Förhoppningsvis slipper vi detta problem i Sverige. Jag känner dock att det fortfarande finns ett stort behov att lära oss massor av saker från andra etablerade akutmottagningar så att vi inte upprepar samma misstag.
Sammanfattningsvis tycker jag det var en mycket givande vecka och jag tror att mina erfarenheter därifrån påverkar mig positivt i min roll som akutläkare framöver.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Dokument för Uppdrag och Gränssnitt

En sommar i ”Coronatältet”

SPUR i fokus