Kåseri från Södertälje


Måndag morgon, klockan 07.00. Jobbet börjar samtidigt som mina kollegor som är sjuksköterskor och undersköterskor. Jag går förbi fikarummet, ner till omklädningsrummet (som inte luktar gammalt avlopp som igår). Snabbt på med de vita, kroppsbetonade kläder, tillbaka upp till fikarummet. Klockan 07.10. Kort snack, finns det kantareller? Inte?
Sedan morgonutbildning, kl 07.15, 15 minuter, samma tema, varje dag måndag - fredag.
Sepsis den här veckan.
Hur ska man förmedla EGDT, hur ska man förmedla att känna igen en gammal patient med sepsis – och detta på en kvart?
OK – akutsjukvård ska vara enkelt. Cirkulation är inte perfusion, alltså ett blodtryck som ligger på 110 hos en 85 årig säger inte mycket. Men en 85 årig som har blivit dement över natten, då är det något allvarligt bakom. Dessutom snabb andning, något snabb. Jag inflikar att det finns en skillnad mellan hyperventilation (som av de flesta betraktas som en psykisk åkomma) och tachypnoe. Det är tachypnoe tills vi vet att det är inte det! Dock tillbaka till demensen. Turbodemens över natten finns inte. Det är alltså konfusion. Stor skillnad – alltid en allvarlig åkomma, inget som psykiatrikern kan göra någonting åt. Varför just hjärnan påverkas – klart, den behöver mycket syrgas, syrgas som inte kommer fram för att det är en hypoperfusion, trots ett tryck på 110 (någon som har träffat en 85 årig på akuten med ett tryck under 150?). Ingen tachykardi betyder inte heller mycket, 100 mg Seloken gör sitt och de adrenerga receptorerna är efter 85 år ålder ganska utslitna. Hur ska vi går vidare – tummen på patientens bröstkorg, 5 sekunder, sedan släppa – är det vitt längre än 5 sekunder är patienten sjuk, troligen mycket sjuk. Tempen, mindre än 36 – farligt! Över 39 – farligt för en gammal människa.
Vad göra? - Odling (blod/urin/NPH), nål och en Ringer på, snabbt in med den. Sedan antibiotika.
Alla lyssnar, efter 15 minuter är jag klar. Var det meningsfullt? Kommer man ihåg det?
Onsdag, tredje sepsisdagen. Någon gång på förmiddagen. Konversationen som följer ägde verkligen rum:


  • Ssk: Gerold, jag tror vi har en patient med sepsis. Låter som det du berättade om i morse.
  • Jag: OK – jag kommer, kan du förbereda med nål och så vidare.
  • Ssk: Men det är ju redan klart, odlingar är tagna, första Ringern går. Kan du ordinera antibiotika?
  • Jag: OK, men jag vill nog titta på patienten först.
  • Ssk: Vad bra, men kom nu, det ska väl gå snabbt? Det är ju det du säger i alla fall.


3 gånger 15 minuters föreläsning. Och sedan händer det här. Det var en septisk patient. Inte så dålig att det skulle kallas septisk chock, men på gränsen till. Och allt var redan klart, perfekt, 30 minuter och första antibiotikan var på gång. Sällan hade jag en sådan upplevelse av bekräftelse att det jag gör är rätt och fungera. Och inte ens ett PM har jag skrivit! 

Gerold Kretschmar, Styrelseledamot SWESEM, Kassör, Specialist i Akutsjukvård Södertälje Sjukhus.  


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Dokument för Uppdrag och Gränssnitt

En sommar i ”Coronatältet”

SPUR i fokus