Varför pratar vi inte alla samma språk?

Den tidigare konstruktionen med tilläggsspecilalitet har dränerat stora resurser från de kliniker som påbörjade processen att ställa om till akutläkarsystem för tolv år sedan. Nu blir akutsjukvård en basspecialitet som andra och vi antog att det skulle få andra sjukhus att börja skapa akutläkarbaserade strukturer. I stället la Uppsala ned sin satsning. I Lund avvärjde man ett nedläggningshot för något år sedan. Nu står man inför stora problem.www.sydsvenskan.se/lund/akutlakare-hotar-hoppa

De flesta akutläkare vet att Lund har ett av de bästa specialisutbildningsprogrammen för akutläkare i Sverige. För oss känns det otänkbart att någon verksamhetschef skulle våga riskera det som så mödosamt byggts upp av eldsjälar som Eric Dryver, Nicolina Andersson, Ulf Ekelund och många andra. Vi vet att det tar många år att uppnå den kompetens som behövs för att utbilda akutläkare.

När jag läser artikeln i Sydsvenskan ( av/) inser jag varför vi fortfarande har en bra bit kvar innan akutmottagningarna i Sverige bemannas av specialister i akutsjukvård. Jag tycker mig också ana varför.

Vi som akutläkare ser stora fördelar med att specialister i akutsjukvård bemannar akutmottagningarna. Fasta läkartjänster ökar förutsättningarna för att utveckla verksamheten, för att skapa drägliga scheman och en bättre arbetsmiljö. Här är det få verksamhetschefer som inte håller med och det var också bakgrunden till att man började satsa på akutläkare.

När man börjar arbeta som akutläkare märker man att det saknas kompetens i akut omhändertagande bland de läkare som arbetar på akuten. Inte så som man tänkt tidigare, att det är för juniora läkare som bemannar jourraderna, utan att även specialister i kirurgi, internmedicin, ortopedi och anestesi bara har utbildats för att handlägga sin beskärda del av akuta sjukdomar. Det finns förstås de som har bredare kunskap och kan handlägga det mesta, men det är inte en del i deras specialistutbildning. Eftersom vi inte undervisas i det generella akuta omhändertagandet, är detta ingen brist man som läkare har tänkt på tidigare. Genom att denna typ av utbildning utvecklas för akutläkare, höjer man också nivån på undervisningen i akut omhändertagande för läkarkandidater, AT-läkare och andra ST-läkare. Den vinsten kan vi akutläkare se i Lund, men det är inte säkert att deras egen klinik- och sjukhusledning ser den.

Det är svårt att föreställa sig att det inte innebär effektivitetsvinster att ha två läkare på akuten som kan handlägga alla patienter i stället för två läkare som kan handlägga hälften av patienterna var. Detta är också vad de flesta verksamhetschefer utgår ifrån. Ofta glömmer man att ta med i beräkningen att akutläkare arbetar tvärövergripande på akutmottagningen, men inte kan ersätta andra klinikers läkare fullt ut. Någon måste fortfarande sköta avdelningarna och göra bedömingar som ligger utanför akutläkarnas kompetens, så som att ta ställning till operation.

Att bygga upp en akutläkarorganisation som kan hantera hela flödet på akuten tar flera år. Läkare måste gå kurser och göra sidotjänstgöringar. Det är inget som skiljer sig från övriga specialistutbildningar. Det som är annorlunda är att de samtidigt måste skapa en egen struktur för verksamhetsutveckling, utbildning och forskning. Kort sagt: bygga en helt ny klinik.

Jag tror att anledningen till att framgångsrika verksamheter hotas är för att verksamhets- och sjukhuschefer valt att blunda för den sistnämnda biten. Kanske har vi akutläkare inte heller varit ärliga med att det behövs. Vi har ofta varit nöjda med att få arbeta på akuten och lära oss mer om akutsjukvård. I alla fall i några år. Sedan kommer insikten att akutklinikerna behöver lika välutvecklade strukturer som andra kliniker för att fungera.

Katrin Hruska