En sommar i ”Coronatältet”

Jag sätter fläkten på max direkt, ett tappert försök att förebygga sommarens svettiga tälthäng som väntar. Kaffe? frågar Stina, jag nickar och tar tacksamt emot papperskoppen. Vi har munskydden nere, visiren uppe, tältet öppet och dricker kaffe i fläktdånet. Vi väntar på 11-bussen med patienter som vill till akutmottagningen. 

Vår arbetsplats sattes upp i mars, ett vitt toppigt partytält som har vaktat akutens entré sedan dess. Ibland i regn, blåst och en kyla som gav patienterna falsk hypotermi. Ibland i vårsol då vi kunnat bygga på den prestigefyllda visirbrännan. Nya riktlinjer, ändrat flöde och ambulanshallen byggs om till isoleringsrum. Arbetsstrukturen på akuten lika växlande som aprilvädret. Runt om tältet står kravallstaket som lotsar vårdsökande till tältets ingång. 

Hosta? Feber? Snuva? Halsont? Andningssvårigheter? Diarré? Kräkning? Vi tar en temp. Bjuder på handsprit. Det obligatoriska inträdesprovet för akutens vårdsökande. Vid minsta symtom isolerar vi. Vi gör vårt yttersta för att covid-misstänkta patienter inte hamnar på akutens ”rena” sida. 

Vilka är vi? Covid-warriors, tälttrollen, fältläkarna. Vi är fem läkarstudenter efter termin 9 som fick den unika anställningen att bemanna tältet i sommar tillsammans med en läkarassistent. Första underläkarvikariatet. Stort. En tjänst som aldrig tidigare funnits, i en befattning vi aldrig burit. Kompisar på fritiden och nu tältansvariga för-triagerande ansikten utåt, jag menar, visir utåt. 

I de korta patientmötena blev det snabbt en sport att försöka identifiera diagnoser. Vi passar på att ställa frågor och undersöker patienten för att fånga upp eventuella varningssymtom. Den medicinska bredden på patienter som söker vård fascinerar, förvånar och sätter en på prov. Utöver att separera covid-misstänkta fall lär vi oss sålla ut de mycket sjuka från mängden. Anafylaxi, stroke, hjärtinfarkt, trafikolyckor, intox, andnöd och blödningar har alla varit akuta situationer i tältet. Larmpatienter som vi fångar upp. Såklart har vi stöd i besluten, man kan alltid ringa en erfaren kollega. Ring en vän, och det gör vi. Vi ringer även vid oklara isoleringsfall och hänvisnigar. Vi hänvisar patienter till ögonakuten, ÖNH-akuten, barnakuten, kvinnokliniken, vårdcentralen och hem. Man skulle kunna kalla oss för portvakter. Och ibland är vi just det, vakter. 

”Vadå besöksförbud? Jag måste få komma in med min man!” tårarna bryter sig fram och jag ser en människa i desperation. I munskydd och visir får jag nästan skrika för att få fram budskapet. Nej. Medföljande anhöriga är ej tillåtet i pandemin, detta är för att minska smittrisken. Jag har lärt mig att hålla det tydligt och rakt, ordvalet ”pandemi” brukar hjälpa. Jag stålsätter mig ändå för protest. Besöksförbudet har varit svårsmält för många, frustrerande för vissa och förödande för ett fåtal. Jag påminner mig själv om varför det är viktigt. Flatten the curve, ord som är tatuerade i hjärnparenkymet. 

De jobbiga samtalen, de akuta omhändertagandena, minutsnabba bemötande, logistiska lösningar, beslutsfattning och oändliga SBARs. Vi utvecklar en känsla för akutsjukvård, bygger en referensram och slipar vår kliniska blick. Nya vänner, kollegor, konflikter, kritik och ständig strävan mot förbättring. Utvecklingskurvan pekar rakt uppåt och covid-kurvan neråt. Låt det fortsätta så. 

Förklädet stänger inne sommarvärmen, det svettiga tälthänget har börjat trots fläktens heroiska insats. Jag slår upp visiret och ställer mig vid patientliggaren. ”Hörde du att ortopeden antagligen ska flyttas och bli till isoleringsrum?” Stina slår upp sitt visir. ”Jaha, vad ska hända med ortopeden då?” vi dricker ramlösa och spekulerar om hösten. Utanför tältet går en man med några ritningar, pekar på entrén och mumlar om tältet och ombyggnationer. Blir vi uppgraderade med tak nu? Inkorporerade i systemet på riktigt? Vad näst? För mig väntar termin 10, ett faktum som lämnar bittersöt eftersmak. Jag vill ju vara här, vara med i utvecklingen. Jag tröstar mig med en fortsatt timanställning och de andra har gjort samma. Och vem vet, kanske blir det akutläkare av oss till slut? 

Underläkarna i tältet, 

Jonna Blixt 

Martin Larsson 

Sandra Zetterqvist 

Johan Bohlin 

Mattias Äng