Akutläkare i Sverige - Stockholm

När jag sökte AT på Södersjukhuset, 2002, sade jag på intervjun att jag gärna ville göra AT under handledning av akutläkare. Studierektorn i internmedicin blev lite ställd och svarade att det nog inte var riktigt så det fungerade på akuten. Det var i början av historien om akutsjukvård som specialitet i Sverige och SÖS hade bara två år tidigare börjat att anställa underläkare.

Efter avslutad AT åkte jag till Argentina ett halvår på föräldraledighet. Jag satt där och googlade på akutläkare och hittade ett första utkast från SWESEM som precis hade grundats. Akutläkaren skulle kunna hantera alla akuta tillstånd, stod det. Allt! Från förlossningar, till sjuka och skadade barn, till alla tänkbara akuta tillstånd hos vuxna. Jag hade velat bli akutläkare ända sedan jag hörde talas om att det var på gång. Nu blev jag helt såld. Jag såg fram emot att lära mig att behärska allt det som beskrevs.

Femton år senare är jag en av över 300 specialister i akutsjukvård i Sverige. Som prehospital akutläkare möter jag många av de urakuta tillstånd jag utbildats i att hantera. Tyvärr är det inte min ST-utbildning jag har att tacka för mycket av de kunskaperna. Visst har jag lärt mig en hel del av att arbeta på olika akutmottagningar, men utan SWESEMs core curriculum att förhålla mig till och inspiration från utländska kolleger, hade jag inte haft den måttstock jag rättat mig efter när jag själv sett till att lära mig det jag faktiskt är specialist i: att ta hand om akut sjukdom och trauma hos patienter i alla åldrar.

Socialstyrelsens målbeskrivning för specialistläkare i akutsjukvård sätter ramarna för vår specialitet och SWESEMs core curriculum förtydligar vad som ingår. Hur många gånger har man inte fått försvara det som står där? Gentemot både de utanför specialiteten och de inom den. Och ofta mot chefer som inte vill tillgodose att deras egna ST-läkare får den utbildning som de har anställts för att genomföra. När jag förklarade att man behövde hela bredden av specialiteten på akutmottagningar i glesbygd, menade en sjukhuschef i Stockholm att det räckte med att man klarade av arbetet på den egna kliniken. - ”Du kan ju inte förvänta dig att en ortoped utbildad i Stockholm klarar av att arbeta i Norrland”, lade han till.

Socialstyrelsen håller inte med och inte LIPUS heller. När jag genomförde min första SPUR-granskning slog det mig hur de faktiskt tog vår utbildning på allvar. Har alla ST-läkare regelbundna handledarsamtal? Finns det tillräckligt med klinisk handledning av akutspecialist? Är patientmixen sådan att man kan utbilda enligt målbeskrivningen? Har man tillräcklig teoretisk utbildning och vetenskaplig förankring? Finns det en plan för hur man följer upp och kvalitetssäkrar sitt ST-program?

Kraven kändes nästa orimliga. Jag kände hur jag föll in i alla bortförklaringar: Det finns ju så få specialister. Handledning är så svårt att få till i schemat. Underläkarna är jätteduktiga och jobbar på så bra. De gjorde en randning, men det var inte så många svårt sjuka på den kliniken.

Som akutläkare är man den pragmatiska problemlösaren. Man improviserar för att det inte finns någon annan som vill eller kan lösa patientens problem just då. De fina planer som tagits fram fungerar inte när vi träffar patienten mitt i natten för att alla resurser har gått hem. Tyvärr har samma pragmatism kommit att prägla ST-utbildningen på många orter. Man jobbar på och täcker sina schemarader.

”Den specialistkompetenta läkaren ska behärska identifiering och handläggning av livshotande, eller potentiellt livshotande, tillstånd hos patienter i alla åldrar” och ”behärska att leda arbetet på en akutenhet” enligt vår målbeskrivning. Det går bara att uppnå genom en strukturerad ST-utbildning under handledning av specialister.

För många läkare framstår Socialstyrelsens målbeskrivning som flummig och otydlig. Det är den inte. I inledningen står att läsa: ”De delar av målbeskrivningarna som finns under rubriken ”Kompetenskrav” är föreskrifter. (…) Föreskrifter är bindande regler.”
Därför går det inte att få godkänt på sin ST om man inte gjort sidotjänstgöring på förlossningsavdelning och ambulansen, eftersom man då inte haft förutsättningar att uppfylla delmål C10 respektive C8. Det är då uppenbart att man inte lärt sig detta genom ”Klinisk tjänstgöring under handledning vid en eller flera enheter som bedriver sådan verksamhet eller handlägger sådana ärenden”.

De flesta övriga moment borde man ha förutsättningar att lära sig på akutmottagningen, men Socialstyrelsen kan förstås inte veta om man verkligen har de kunskaper som krävs för att bli specialist. Det är den handledare och verksamhetschef (eller av denne delegerad) som skriver under intyget om uppnådd specialistkompetens som personligen går i god för att ST-läkaren uppfyller kompetenskraven.  Det är dags att vi alla tar den uppgiften på största allvar. För om vi inte tar oss själva på allvar, blir det väldigt svårt att hävda att andra ska göra det. Att etablera akutsjukvård i Sverige har krävt sina nödlösningar. Jag vill hävda att den tiden nu är förbi.

Katrin Hruska