Akutläkare i Sverige – Linköping

Trombolyslarm - vi behöver en akutläkare!

Det piper frenetiskt i sökaren medan vi med raska steg går mot akuten. Jag och jourhavande neurolog jag auskulterar med försöker sammanfatta senaste bedömning som blev avbruten när trombolyslarmet kom. Det tar inte många minuter förrän vi är nere vid akut-CT:n som rutinerna förskriver. “Vi har ett problem, vårt larmteam står med en mycket dålig patient i rummet bredvid och kan inte ta denna patient. Vi tittar just nu om vi kan dra någon av de andra teamens läkare” säger sköterskan som håller på att förbereda för patienten.

Det tar några sekunder innan sköterskan inser att jag är med neurologen. “Hej, är du här? Det var länge sedan”. “Ja jag är på min neurologplacering nu. Jag skulle kunna ta den här patienten om ni vill”. Jag tittar snabbt på neurologen som nickar instämmande. “Ja men det vore jättebra!” säger sköterskan. De orden är allt som krävs, hjärnan gör en mental u-sväng. Bortblåst är det passiva teoretikern som nyss reflekterade av någon kranialnervs illabefinnande och istället vaknar den aktiva praktikern. Rutinera ligger precis under ytan och kommer tillbaka direkt. Skyddskläder på, presentation av teamet, information om larmet och genomgång av utrustning på rummet.

Först efteråt stannar jag upp och reflekterar över händelsen. Det var så naturligt för alla inblandade att det behövdes en patientansvarig akutläkare för handläggningen av larmet. Trots att det var ett trombolyslarm med närvarande neurolog. Hade det hänt för tre år sedan? Sannolikt inte. Ett av många tecken på att vi som specialitet är på väg dit vi vill. För även i efterhand var alla inblandade överens om att uppdelningen mellan mig och neurologen var nödvändig.

För fallet illustrerar också behovet av akutläkare i den moderna sjukvården (ni som inte jobbar på ett universitetssjukhus får läsa resten av texten med ett öga). För i vissa situationer är det det inte längre bara är att diskutera trombolysindikation med en neurolog som är aktuellt. Utan det krävs samtal med en radiolog, kanske ytterligare en neuroradiolog, möjligen också en interventionist samt diverse koordinatorer på sjukhuset. I det här fallet behövdes allt det, vilket gjorde att neurologen spenderade en stor del av patientens första timme på akuten i telefon. Det kunde han, eftersom vi var två.
Under tiden behövde jag lägga fullt fokus på undersökning och vård av patienten för denna var ganska dålig. Vi behövde värdera och planera förflyttningarna som krävs i den logistiska cirkusen som ofta uppstår när det alltid finns en till typ av CT man kan, och behöver göra. Samtidigt kunde jag inhämta information från anhöriga om orelaterad men högst relevant akut sjuklighet som visade sig under förloppet på akuten. Skall man göra detta bra under tidspress så kan inte de här funktionerna ligga hos samma person.

När vi gick från akuten, ca 2 timmar efter symptomdebut kunde vi inte bara bocka av en rad undersökningar och beslut på checklistan för trombolyslarm. Vi hade också en lika lång lista med omvårdnad- och behandlingsåtgärder relaterade till separata sjukdomar som i slutändan, hos den här patienten, sannolikt kommer påverka sjukdomsbördan mer än besluten kopplade till den ischemiska tromben. Helheten, där var den igen, så självklar men också så lätt att glömma eller prioritera bort i tidspressade sjukdomsförlopp som stroke. Nästa vecka jobbar jag på vårt landsortssjukhus igen och kan stå själv på larmen. Jag är inte neurolog, jag är akutläkare. helheten är mitt jobb. Glöm inte det, tänkte jag för mig själv i hissen ned från neuroobservation.

Jens Wretborn, ST-läkare Linköping

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Dokument för Uppdrag och Gränssnitt

En sommar i ”Coronatältet”

SPUR i fokus