Akutläkare i Sverige – Kiruna
Kiruna. Sveriges nordligaste stad, med fjällterräng, stora avstånd inom upptagningsområdet och extrema väderförhållanden. Det är i nu början av juni och det snöar i Katterjåkk.. Jag flyttade hit 2011 för att göra min AT. Inte vet jag om det var så noga övervägt var jag skulle hamna men jag hade i varje fall bestämt mig för att inte stanna kvar i Stockholm och vikariera innan AT.
Under grundutbildningen på KI ville jag bli anestesiolog, akutläkare eller barnläkare. Jag valde bara kurser som hade något AKUT i namnet under de frivilliga perioderna och blev orimligt sur när jag genom lottning istället fick plats på ASIH-kursen (som var väldigt bra och lärorik!). Inför varje kursstart antecknade jag intresserat under de första föreläsningarna som alltid tog upp det mest akuta inom varje område men så fort föreläsningarna passerade över till mottagning/ uppföljning/ poliklinisk utredning somnade jag trots flera kaffe-choco i automaterna och cyklade istället hem för att sova bekvämt. Under flera kurser tog jag extra bredvidjourer på akuten och det var så spännande när det kom in svårt sjuka patienter! Det tycker jag fortfarande!
Så när det började bli dags att söka AT gick jag på mässan och frågade runt: “Får en gå ensamma jourer på ert sjukhus?” Om svaret blev “-Nej, det finns alltid en legitimerad läkare att fråga!” så strök jag genast den AT-orten, det var inget för mig, jag ville bli en självständig läkare! Jag jämförde också kursutbudet på de olika AT-tjänsterna. Valet stod till slut mellan Dalarna eller Norrbotten som bägge erbjöd samma katastrofkurs i Riksgränsen. Bad om hjälp från min mentor på ortopeden Danderyds sjukhus där jag vikarierat en sommar (på akuten självfallet). Hon hade nämligen gjort sin AT i Kiruna så jag följde hennes rekommendation, sökte dit och blev erbjuden en tjänst. Åkte sedan på sista terminens utbyte till New York: anestesi och barnakuten (vem har inte sett ett mönster?) i Bronx och förberedde för att lämna Stockholm. Samtidigt ringde dåvarande AT-chefen och meddelade att akutkirurgin tyvärr skulle läggas ner och undrade om jag fortfarande var intresserad? Sedan flera år fanns inte längre ortopedkirurgi eller förlossning i Kiruna. Kirurgins nedläggning påverkade inte mitt val, jag ville ju inte bli kirurg! Men det påverkade såklart hela sjukvården i Kiruna och andra som då och senare ville göra sin AT här, bl a görs kirurgblocket numera helt i Gällivare.
När jag gick ensam samjour som AT med stöd av medicin-, anestesi-, och kirurgbakjour så var det ett ålderdomligt, i Sverige traditionellt sätt att se på arbetet på akuten för juniora läkare. Då tyckte jag det var nödvändigt med exponering för att lära mig men idag anser jag att det är en alltför låg nivå av kompetens på akutmottagningen. För att inte tala om uteblivet stöd för den enskilde AT-läkaren! Det var naivt att anse det vara ett helt rimligt ansvar för icke-legitimerade läkare vilket IVO senare slog fast som ett prinicpbeslut i en granskning av bl a akutmottagningarna i Norrbotten.
Våren 2013 kom ett följdbeslut på att operation lagt ner: nu skulle även kirurgbakjouren avvecklas i Kiruna. Som en lösning på det föreslog två drivna projektledare i Kiruna att utbilda och införa akutläkare för att säkra det akuta omhändertagandet. Jag blev tillfrågad att påbörja en ST i akutsjukvård och tackade tveklöst ja då min AT närmade sig sitt slut och jag ville stanna kvar i Kiruna. Här finns terränglöpning den korta sommaren och sen en lång vinter med skidåkning och jag hade skaffat hund, sambo, snöskoter och en stor höjd chevrolet pick-up men hade också ledig tid att vara i naturen. Jag kallar det skidåkar-ST (nu praktiskt ersatt av småbarns-ST).
Akutsjukvård blev den perfekta lösningen för mig: akut sjuka patienter INKLUSIVE barn OCH delar av anestesin! Följande blev mina motkrav för att orka arbeta ett yrkesliv på akuten: förkortad arbetstid till 36-timmarsvecka, införa treskiftsarbete och slopa dygnsjourerna. Plus ett lönepåslag då arbete på akuten innebär något helt annat än traditionellt mottagningsarbete - det är såklart mycket roligare i min mening men innebär sämre planering och kontroll av din arbetsbörda.
Den 1 september har vi haft akutsjukvårds-ST med stöd av specialister i fem års tid. Förutom kirurgbakjouren har även distriktsläkarjouren avvecklats då vi nu alltid är legitimerade läkare på akuten. Det är vi som handlägger akuta ögon, LPT-bedömningar och dödsfallskonstaterande jourtid. Vi har ställt som krav att stafetter som arbetar på akuten skall vara specialister eller ST-läkare i akutsjukvård då vi vill ha en tydlig akutsjukvårdsinriktning. Vi läkare är anställda av akutkliniken och har större mandat, lättare att delta i förbättringsarbeten och är team-medarbetare på ett annat sätt än då vi organisatoriskt var anställda av medicinkliniken.
Vi har som mål och krav att examineras i samtliga delar av SWESEMs specialisttentamen som del i en kompetensutveckling. Många randningar görs på större sjukhus (i mån av plats) då vi vill få ut så mycket som möjligt av de placeringarna; vi vill ta larm och ha höga patientflöden för att lära oss maximalt under tiden borta då vi vet att det är vi som kommer handlägga de patienterna när vi är tillbaka i Kiruna. Vårt patientflöde är helt osorterat: varje år har vi till och med några förlossningar på akuten även om den födande såklart planerat att åka hela vägen till förlossningen i Gällivare 12 mil (1,5h bilkörning) bort. Vi lägger nervblockader, procedursederar, intuberar, lägger CVK:er och thoraxdrän efter erhållen kompetensrandning. Kontrollerar ibland att pacemakers tickar på som de ska, gör översiktliga hjärt-ekon och trombolyserar alla ST-höjningsinfarkter. Ultraljud stärker vår kliniska bedömning ju mer träning vi får och just nu ser verksamheten över en lösning för att förstärka den prehospitala resursen med akutläkare.
Slutligen tror jag att anestesibakjouren och vår nuvarande IVA-vård kommer avvecklas när vi kan ta över och hantera critical care patientsäkert. Att istället ha akutsjukvårdsplatser; kunna stabilisera och vårda i respirator under en kortare tid för att därefter transportera patienten vidare till en högre vårdnivå är passande för mindre sjukhus som inte bedriver operation eller har tillgång till alla specialister, undersökningar eller åtgärder. Men det innebär en helt ny form av sjukvårdsorganisation, är vi beredda att göra det? Vad blir konsekvenserna? För egen del är det precis så jag vill arbeta som specialist i framtiden, att handlägga och ansvara för mina akuta patienter. Så fungerar det i internationella akutläkardrivna system och förändringar i Sverige måste till för att akutsjukvård ska få en självklar plats (läs gärna Rasmus inlägg om det här). För oss akutläkare uppstår därför en pedagogisk utmaning att visa för andra vad vi kan för att nå en ökad förståelse för specialiteten. Vi måste också säkra transportbehovet och mottagande sjukhus måste ha resurser för att ta emot patienterna.
I Kiruna fortsätter vi blivande akutläkare att jobba på, handlägger och stabiliserar patienter eller randar oss. Vårt låga flöde kommer alltid kritiseras utifrån men det ansvar vi har och arbetet vi gör för varje patient bygger beslutskapabla akutläkare med bredd, självklart får vi stöd i detta av seniora läkare. Att göra en del av utbildningen på större akutmottagningar och utomlands är lika givet som att efter varje randning återkomma hem till sin akut och team av undersköterskor, sjuksköterskor, ambulanspersonal och övriga kollegor.
Vilket som blir det slutliga uppdraget för Kiruna sjukhus återstår att se. Men jag har framtidshopp: ett adekvat akut omhändertagande måste vara en garant för säker och nära vård. Det satsas på akutsjukvården i Sverige, utvecklingen går fort och det är redan klart mycket bättre i Kiruna, i den bedömningen verkar IVO hålla med mig:
Hilda Hahne är ST-läkare i akutsjukvård på Kiruna Sjukhus.
Även styrelseledamot och facklig sekreterare i SWESEM
Under grundutbildningen på KI ville jag bli anestesiolog, akutläkare eller barnläkare. Jag valde bara kurser som hade något AKUT i namnet under de frivilliga perioderna och blev orimligt sur när jag genom lottning istället fick plats på ASIH-kursen (som var väldigt bra och lärorik!). Inför varje kursstart antecknade jag intresserat under de första föreläsningarna som alltid tog upp det mest akuta inom varje område men så fort föreläsningarna passerade över till mottagning/ uppföljning/ poliklinisk utredning somnade jag trots flera kaffe-choco i automaterna och cyklade istället hem för att sova bekvämt. Under flera kurser tog jag extra bredvidjourer på akuten och det var så spännande när det kom in svårt sjuka patienter! Det tycker jag fortfarande!
Så när det började bli dags att söka AT gick jag på mässan och frågade runt: “Får en gå ensamma jourer på ert sjukhus?” Om svaret blev “-Nej, det finns alltid en legitimerad läkare att fråga!” så strök jag genast den AT-orten, det var inget för mig, jag ville bli en självständig läkare! Jag jämförde också kursutbudet på de olika AT-tjänsterna. Valet stod till slut mellan Dalarna eller Norrbotten som bägge erbjöd samma katastrofkurs i Riksgränsen. Bad om hjälp från min mentor på ortopeden Danderyds sjukhus där jag vikarierat en sommar (på akuten självfallet). Hon hade nämligen gjort sin AT i Kiruna så jag följde hennes rekommendation, sökte dit och blev erbjuden en tjänst. Åkte sedan på sista terminens utbyte till New York: anestesi och barnakuten (vem har inte sett ett mönster?) i Bronx och förberedde för att lämna Stockholm. Samtidigt ringde dåvarande AT-chefen och meddelade att akutkirurgin tyvärr skulle läggas ner och undrade om jag fortfarande var intresserad? Sedan flera år fanns inte längre ortopedkirurgi eller förlossning i Kiruna. Kirurgins nedläggning påverkade inte mitt val, jag ville ju inte bli kirurg! Men det påverkade såklart hela sjukvården i Kiruna och andra som då och senare ville göra sin AT här, bl a görs kirurgblocket numera helt i Gällivare.
När jag gick ensam samjour som AT med stöd av medicin-, anestesi-, och kirurgbakjour så var det ett ålderdomligt, i Sverige traditionellt sätt att se på arbetet på akuten för juniora läkare. Då tyckte jag det var nödvändigt med exponering för att lära mig men idag anser jag att det är en alltför låg nivå av kompetens på akutmottagningen. För att inte tala om uteblivet stöd för den enskilde AT-läkaren! Det var naivt att anse det vara ett helt rimligt ansvar för icke-legitimerade läkare vilket IVO senare slog fast som ett prinicpbeslut i en granskning av bl a akutmottagningarna i Norrbotten.
Våren 2013 kom ett följdbeslut på att operation lagt ner: nu skulle även kirurgbakjouren avvecklas i Kiruna. Som en lösning på det föreslog två drivna projektledare i Kiruna att utbilda och införa akutläkare för att säkra det akuta omhändertagandet. Jag blev tillfrågad att påbörja en ST i akutsjukvård och tackade tveklöst ja då min AT närmade sig sitt slut och jag ville stanna kvar i Kiruna. Här finns terränglöpning den korta sommaren och sen en lång vinter med skidåkning och jag hade skaffat hund, sambo, snöskoter och en stor höjd chevrolet pick-up men hade också ledig tid att vara i naturen. Jag kallar det skidåkar-ST (nu praktiskt ersatt av småbarns-ST).
Akutsjukvård blev den perfekta lösningen för mig: akut sjuka patienter INKLUSIVE barn OCH delar av anestesin! Följande blev mina motkrav för att orka arbeta ett yrkesliv på akuten: förkortad arbetstid till 36-timmarsvecka, införa treskiftsarbete och slopa dygnsjourerna. Plus ett lönepåslag då arbete på akuten innebär något helt annat än traditionellt mottagningsarbete - det är såklart mycket roligare i min mening men innebär sämre planering och kontroll av din arbetsbörda.
Den 1 september har vi haft akutsjukvårds-ST med stöd av specialister i fem års tid. Förutom kirurgbakjouren har även distriktsläkarjouren avvecklats då vi nu alltid är legitimerade läkare på akuten. Det är vi som handlägger akuta ögon, LPT-bedömningar och dödsfallskonstaterande jourtid. Vi har ställt som krav att stafetter som arbetar på akuten skall vara specialister eller ST-läkare i akutsjukvård då vi vill ha en tydlig akutsjukvårdsinriktning. Vi läkare är anställda av akutkliniken och har större mandat, lättare att delta i förbättringsarbeten och är team-medarbetare på ett annat sätt än då vi organisatoriskt var anställda av medicinkliniken.
Vi har som mål och krav att examineras i samtliga delar av SWESEMs specialisttentamen som del i en kompetensutveckling. Många randningar görs på större sjukhus (i mån av plats) då vi vill få ut så mycket som möjligt av de placeringarna; vi vill ta larm och ha höga patientflöden för att lära oss maximalt under tiden borta då vi vet att det är vi som kommer handlägga de patienterna när vi är tillbaka i Kiruna. Vårt patientflöde är helt osorterat: varje år har vi till och med några förlossningar på akuten även om den födande såklart planerat att åka hela vägen till förlossningen i Gällivare 12 mil (1,5h bilkörning) bort. Vi lägger nervblockader, procedursederar, intuberar, lägger CVK:er och thoraxdrän efter erhållen kompetensrandning. Kontrollerar ibland att pacemakers tickar på som de ska, gör översiktliga hjärt-ekon och trombolyserar alla ST-höjningsinfarkter. Ultraljud stärker vår kliniska bedömning ju mer träning vi får och just nu ser verksamheten över en lösning för att förstärka den prehospitala resursen med akutläkare.
Slutligen tror jag att anestesibakjouren och vår nuvarande IVA-vård kommer avvecklas när vi kan ta över och hantera critical care patientsäkert. Att istället ha akutsjukvårdsplatser; kunna stabilisera och vårda i respirator under en kortare tid för att därefter transportera patienten vidare till en högre vårdnivå är passande för mindre sjukhus som inte bedriver operation eller har tillgång till alla specialister, undersökningar eller åtgärder. Men det innebär en helt ny form av sjukvårdsorganisation, är vi beredda att göra det? Vad blir konsekvenserna? För egen del är det precis så jag vill arbeta som specialist i framtiden, att handlägga och ansvara för mina akuta patienter. Så fungerar det i internationella akutläkardrivna system och förändringar i Sverige måste till för att akutsjukvård ska få en självklar plats (läs gärna Rasmus inlägg om det här). För oss akutläkare uppstår därför en pedagogisk utmaning att visa för andra vad vi kan för att nå en ökad förståelse för specialiteten. Vi måste också säkra transportbehovet och mottagande sjukhus måste ha resurser för att ta emot patienterna.
I Kiruna fortsätter vi blivande akutläkare att jobba på, handlägger och stabiliserar patienter eller randar oss. Vårt låga flöde kommer alltid kritiseras utifrån men det ansvar vi har och arbetet vi gör för varje patient bygger beslutskapabla akutläkare med bredd, självklart får vi stöd i detta av seniora läkare. Att göra en del av utbildningen på större akutmottagningar och utomlands är lika givet som att efter varje randning återkomma hem till sin akut och team av undersköterskor, sjuksköterskor, ambulanspersonal och övriga kollegor.
Vilket som blir det slutliga uppdraget för Kiruna sjukhus återstår att se. Men jag har framtidshopp: ett adekvat akut omhändertagande måste vara en garant för säker och nära vård. Det satsas på akutsjukvården i Sverige, utvecklingen går fort och det är redan klart mycket bättre i Kiruna, i den bedömningen verkar IVO hålla med mig:
Hilda Hahne är ST-läkare i akutsjukvård på Kiruna Sjukhus.
Även styrelseledamot och facklig sekreterare i SWESEM
Kommentarer
Skicka en kommentar