Akutsjuksköterskan och samtiden

Det var tidigt jag bestämde mig. Anestesi skulle jag satsa på. Arbeta ett till två år på akuten, fylla på kunskapsbanken, och sedan segla vidare mot de grönkläddas värld. En patient och en narkosapparat i taget.

Vinden började så småningom styra mig i en helt annan riktning, och narkosvärldens lockelse suddades alltmer ut. Akutsjukvården däremot, fick allt tydligare konturer och intresserade mig mer och mer för var dag som gick. Det otroligt enkla, det otroligt komplexa.
Jag var nyss hemkommen från USA, där jag jobbat några år, full av idéer för hur jag skulle så förändring i svensk sjukvård. En uppförsbacke jag tog mig an med en viss naivitet, driven av en obotlig optimism och tro på kraften i förändringar. Kraften i stolthet.
Jag hade ju sett den, levt den, känt den. Om jag kunde så ett frö, kunde jag kanske få se den växa. Kombinera svensk mellanmjölk med amerikansk framåtanda och totalvägran att be om ursäkt. Yrkesstoltheten, och allt positivt som definierade konturer för med sig.

Efter en tid på akutmottagningen blev det alltmer uppenbart hur roligt, svårt och överväldigande akutsjukvård kunde vara. Vårdprocesserna, flödena, människorna bakom diagnoserna. En brusten hälsena, en brusten blindtarm, ett brustet hjärta ~ vackert uppkallat efter det japanska fiskeredskap hjärtat liknar när det ’brister’. Crowding och boarding och alla biverkningar de medför. Triagering och prioritering. Stabslägen och vårdplatsbrist.
Mitt i allt detta står jag, en egentligen renodlat ’blå’ människa med en smått patologisk organisationsförmåga, ett stort behov av struktur, och ett lika stort behov kunskap och att veta precis vad det är jag gör, och varför. Inte sällan ges på min arbetsplats möjligheten att få bedriva akutmottagning och vårdavdelning samtidigt, allt illa paketerat som ett Kinderägg utan leksak. Tyra Trycksår har legat på akuten sedan lillan kom till jorden; Knut Konfusion har dragit ut sin
femte PVK; Förlamade Fredrik behöver blöjbyte och vändschema; och Vera Vårdplaneringsbehov har en mage som kurrar. Akutens multitaskande, bredspektrumkompetenta personal bedriver vårdavdelning med dessa samtidigt som de tar hand om de akuta patienterna Peter Pankreatit, Janne Hjärtinfarkt, Pernilla Pneumoni von Laktatstegring, Diana Diabetes med reafyndet ketoacidos, Sofia Slitsileus, Anna Arytmi, Kristoffer Kolangit, som antagit en lätt gulaktig färg och behöver det minst omtyckta antibiotikumet i läkemedelsrummet, och så Britta Buksmärta af Malignitetsbasis.
Åtta år senare återvänder jag ändå med raska steg till min arbetsplats, och kan svårligen se mig själv arbeta någon annanstans. Peace, Love, Emergency Medicine.

I detta sammelsurium av människor, sjukdomar, larm, skratt och tårar, glädje och sorg, fanns ett val. Vem vill jag vara när larmet går? När allt ställs på sin spets? När beslut måste fattas sekundsnabbt, när människor förlitar sig på mig, när en kollega behöver min hjälp, när en man förlorar sin hustru, när luft inte når ner i lungorna på ett barn, när en gammal man behöver hjälp till toaletten, när timmarna bara går och läkaren aldrig kommer och ovissheten tär. När ett hjärta slutar slå. Vem vill jag vara? Hur vill jag vara?

Tegelstenarna i akutsjukvård hade redan avlöst varandra när jag bestämde mig för att specialistutbilda mig inom akutsjukvård. Ett något kontroversiellt beslut. ”Man behöver inte en specialistutbildning för att arbeta på akuten!” Jag var definitivt tillbaka i landet Lagom. Men, är det något livet lärt mig så är det att man aldrig kan behaga alla, så man kan lika gärna göra det man älskar. Alltid retar det någon/insätt valfri kliché osv.

Idag är jag utbildningsansvarig på min arbetsplats. Cirka 75 procent av min arbetstid är administrativ, men en del av denna tid förlägger jag som handledare i kliniken när nya sjuksköterskor påbörjar sin introduktion. Jag föreläser inom bland annat akut omhändertagande, EKG och syra-bas på min egen arbetsplats, och även på andra avdelningar på sjukhuset. Det finns en regional utbildningsgrupp i Region Skåne, i vilken jag suttit med sedan starten för fyra år sedan. Vi har utarbetat en klinisk kompetenstrappa för sjuksköterskor och undersköterskor på de dygnet runt-öppna akutmottagningarna i regionen och träffas
månatligen för att arbeta vidare. Jag är introduktionsansvarig samt programansvarig för KUL-programmet, som jag utformade med vår kliniska lärare, där vi introducerar nyutexaminerade sjuksköterskor i ett femton veckor långt introduktionsprogram på akuten, där kliniskt arbete varvas med föreläsningar och hospiteringar på andra avdelningar. I skrivande stund har vi introducerat 16 sjuksköterskor i programmet. Till hösten har hela 28 stycken sökt programmet, vilket jag tycker är oerhört roligt! Hårt arbete lönar sig. Till hösten startar jag även internutbildningar för främst sjuksköterskor, men även undersköterskor kommer att delta. Internutbildningarna kommer att innehålla föreläsningar och färdighetsträning, och jag har hämtat mycket inspiration från akutläkarnas internutbildning, och hoppas på och arbetar för att utbildning och fortbildning ska bli en lika självklar del i sjuksköterskors utveckling.

Så vad gör en specialistutbildad sjuksköterska generellt på akuten i Lund? En arbetsbeskrivning har tagits fram, men är inte helt implementerad. Sagt är, att verksamhetsutveckling är ett område som alla specialistutbildade ska ägna sig åt. Det kan vara patientsäkerhet, vårdprocesser och forskning. För egen del handlar det min stora passion, utbildning. Och för mig handlar det också om
vad jag gör det till. Vilka initiativ jag tar, vilka mål jag har. Och jag kan tveklöst säga att jag idag har mitt drömjobb. Det sägs, att väljer man ett jobb som man älskar, så kommer man aldrig att behöva jobba en enda dag i sitt liv. Det ligger något i det.

I Lund har vi ett väl inarbetat system med akutläkare. Vi har tre team/vårddiskar som på vardagar bemannas av akutläkare, där en senior läkare är teamleader och har huvudansvaret för teamet.
På helgerna arbetar också akutläkare, men inte tillräckligt många för att kunna bemanna varje team med en teamleader. Min förhoppning är att bemanningen blir så pass bra i framtiden att även helgerna kan
täckas, då jag tycker det är en stor skillnad på att jobba med akutläkare och att jobba specialitetindelat. Teamarbetet blir av en annan karaktär när man talar samma språk. När jag började på akuten hade akutläkarspecialiteten börjat ta form, och teamen var redan linjelösa. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Lunds akutmottagning står inför stora förändringar. Vi har fått beviljat att bygga om och bygga ut, och beviljats medel till en datortomografi. Min upplevelse är att akutsjukvården blir alltmer komplex. Människor lever längre, och flödena in ökar stadigt. Därtill verkar vårdplatsläget inte förbättras inom överskådlig framtid.
Därför tror jag att vi på sikt kommer att få se en mer avancerad sjukvård bedrivas på akutmottagningar, där behovet av och kravet på högkompetent personal måste möta de vårdbehov som finns.
Jag tror att vi måste stå väl rustade inför detta och se möjligheterna i den kompetens och potential som ska finnas på en framtida akutmottagning. Dit vill jag. Framåt, uppåt.

Nej, man behöver inte en specialistutbildning för att arbeta på akuten. Snart behövs säkert två!

Jag vill vara med! Vill du?


Malin Armelin

Akutsjuksköterska, Lund

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Dokument för Uppdrag och Gränssnitt

En sommar i ”Coronatältet”

SPUR i fokus