Standard of care

I över ett halvt år har jag nu varit styrelseledamot i Swesem. Därmed har jag i högre grad konfroterats med svensk vårdkultur jämfört med då jag bodde i USA.
I höstas var jag, Lisa Kurland och Anders Eriksson hos Socialstyrelsen för att diskutera den framtida målbeskrivningen för den blivande basspecialiteten Akutsjukvård. Som en del av er minns hade Socialstyrelsen alldeles på eget bevåg(?) formulerat om vår specialitet till en vuxenspecialitet, där barnakutsjukvård ej ingick.
Vi lade fram våra argument i frågan och undrade samtidigt var denna skrivning/åsikt baserades på?
Härvid fick vi inget svar annat än att det naturligtvis är vi som definierar vår egen specialitet.
Pia Malmquist bidrog med att starta Svensk Barnakutläkarförening som såg som självklart att akutläkarspecialiteten innefattar patienter i alla åldrar. Eller rättare sagt, akutläkaren skall kunna handha alla typer av akuta fall oavsett ålder.
Socialstyrelsen beslutade att senarelägga datumet för basspecialitet. I samarbete med andra föreningar har vi ändå lobbat för att ett införande av basspecialitet fr o m januari 2014.
Vi har i alla fall fått tydliga signaler om att akutsjukvård som basspecialitet är att vänta och har aldrig ifrågasats. Som vi förstår det har vi nu löst frågan om barnakutsjukvård och alla åldrar är det som förväntas av oss. Vi har till slut också presenterat ett förslag till målbeskrivning åt Socialstyrelsen. Det är fascinerande att se hur man kan tolka denna text på olika sätt och vi ( Jag, Lisa Kurland, Anders Eriksson, Cornelia Härtell, Katrin Hruska ) har ändrat om ett antal gånger. I stort har vi inte föreslagit några stora förändringar, då den gamla målbeskrivningen var menad att gälla även för en basspecialitet. Dock kommer på sikt en del förtydliganden och exempel att behövas och vi har således en hel del arbete framför oss.
Själv har jag också gjort en hel del besök runt om i landet och besökt flera kliniker och sjukhus, inte bara de som har akutläkaraktivitet. Det är väldigt berikande och lämnar mig sömnlös ibland av alla intryck...
En sak som jag vill framhäva är den erfarenhet som akutmottagningens sjuksköterskor vittnar om. De berättar om jourläkare som bara ser 2 patienter på ett arbetspass elller tar 2 timmar på sig att komma från röntgenronden till akuten. Vissa kunde gå och operera eller skopera och vara borta flera timmar. Dessutom sänds otaliga underläkare ned till akuten speciellt kväll helg och natt med mycket varierande kompetens och motivation. En chefsjuksköterska beskrev att om jourläkaren dröjde ett par timmar på morgonen hade det förseningseffekter resten av dygnet vilket spred stress och dålig stämning på akuten.
Akutsjukvård som specialitet tillkom just för att jourläkare på akuten inte fungerar. Det är inte fel på läkarna i sig, men de har andra uppgifter som de måste prioritera mellan och organisationen är därmed problemet. Vill man ha en fungerande organsiation för akutsjukvård måste akutmottagningen ha egna läkare som schemaläggs utifrån patientflödet till akutmottagningen och som inte har andra uppgifter på sjukhuset. Egentligen självklart, alla andra kliniker har egna läkare.
Alltså, införandet av akutläkare sätter en ny "standard of care" - en läkare på plats redo att handlägga patienter utifrån triageresultat.
Därmed menar jag att den enda "standard of care" som finns är akutsjukvård baserad på akutläkare. Även om vissa specialistföreningar menar att "deras" patienter mår bäst av att handläggas av just deras specialister faller dessa argument ganska platt när läkaren i fråga kan vara frånvarande. 

Nicholas Aujalay, styrelseledamot SWESEM


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Dokument för Uppdrag och Gränssnitt

En sommar i ”Coronatältet”

SPUR i fokus